En fundering

Jag befinner mig mitt i förberedelserna för min yogalärarutbildning på Koh Samui i mars och läser då en massa yogalitteratur, gör pranayama-övningar och gnetar på med min mysore-practice. Det är roligt och känns i det stora hela mycket bra. MEN. Titt som tätt får jag en känsla av att yogan har en tendens att bli lite "uppblåst". Lite pretentiös och allvarlig. Utan större utrymme för glädje, lättsamhet och skratt. Jag märker att jag nästan blir ohälsosamt uppmärksam på mig själv och min egen kropp. Varenda liten skavank ska granskas med lupp och analyseras och jag känner mig en aning trött på det. Vet inte om jag behöver gå in i mig själv så mycket som jag gör just nu men vet heller inte om jag kan göra yogan på något annat sätt.

Jag vill verkligen vara kvar i min asana-träning och har inget emot läsandet alls. Men jag märker att jag drar mig för pranayama-träningen. Jag har egentligen inga problem med den men sista tiden så har jag blivit lite irriterad och rastlös när jag sitter där. Det är som att något säger mig att "Hörru du, ut och lev i stället för att sitta här och vända ut och in på dig själv. Det finns faktiskt mycket annat att ägna sin tid åt som också är bra för dig, glöm inte det..."

Det är samma sak när jag ska skriva om yogan. Jag vill inte ta till för stora ord och göra min yoga till något "heligt", för rent krasst är den ju faktiskt en ganska liten del av mitt liv även om den har en tendens att breda ut sig. Det är som att jag måste säga till den "Håll dig du på din kant och kom inte här och gör dig märkvärdig." Samtidigt vill jag ju att den ska ha en stor plats i mitt liv, men mer som en rutin jag har och inte reflekterar så mycket över, samtidigt som den jobbar på med mitt inre i det tysta. Just nu är den överallt och lägger sig i saker den inte har med att göra. Typ.

Märkligt inlägg det här, ni kan förmodligen ana en viss förvirring och det stämmer fullständigt :-)

Tack för idag.