Jullov...

...har det varit i ungefär tre veckor nu. Från yogan. Eller från asanaträningen om jag ska vara petig. Men ikväll var det dags igen, i vardagsrummet hos bästa grannen. Försiktig start för att inte chocka våra choklad- och knäckstinna stackars kroppar alltför mycket, men ändå tillräckligt fokuserat för att väcka en längtan efter mer. Så i morgon rullar jag ut min matta och gläds både åt att julen varit underbar och att det samtidigt är härligt att årets mesta mat- och lathögtid är förbi :-)

Underbara vinter

Yogan lyser med sin frånvaro förutom några lugna nybörjarpass tillsammans med maken :) Den är heller inte så saknad utan livet känns helt fantastiskt även utan den just nu. Jag älskar den här tiden på året med alla avslutningar, tända ljus, pyssel och hemmamys. Att snön sedan har gjort hela landskapet magiskt vackert gör att jag nästan måste nypa mig i armen för känna att det är på riktigt. Får man ha det så här bra utan att ha dåligt samvete? Ja, jag tror att man får det och jag tror att det är fler än jag som känner likadant.

För att återkomma till yogan så kom jag idag på varför jag är så lugn inför mitt uppehåll. Det är för att jag för första gången i mitt liv har hittat en "träningsform" som jag vet att jag kommer hålla på med. Träningsform låter ju lite märkligt nu, men det var ju faktiskt därför som jag en gång började yoga - för den fysiska träningen, den mentala biten har kommit på köpet. Tidigare har jag påbörjat många olika typer av fysiska aktiviteter men aldrig orkat hålla i längre en ett par, tre månader som mest. Men nu vet jag att yogan kommer vara med mig hela livet, olika mycket i olika perioder. Ibland inte alls men oftast flera gånger i veckan. Och den vetskapen är så vilsam. Och jag vet att i mellandagarna finns många tillfällen för mig på mattan med mina ljuslyktor. Då kan man verkligen tala om julefrid...

Att backa för att komma framåt

Som jag skrivit tidigare så har min yoga under den senaste tiden känts... hur ska jag säga? Motsatsen till helgjuten - motsatsen till stadig och gedigen... Och kanske lite ängslig. Jag har inte känt mig helt säker på att jag vill hålla fast min träning. Inte helt säker på att yogan bara gör gott, utan jag har faktiskt känt mig gladare och lugnare när jag haft några dagars yogauppehåll. En ganska frustrerande upptäckt när jag tidigare varit så säker på min yogaväg. Men de senaste två veckorna har det vänt och jag märker att jag både fysiskt och mentalt har tagit ett ganska stort kliv framåt. Kroppen har öppnat upp - framförallt i bäckenet. Jag har inga svårigheter att hålla fokus och andning längre och jag känner mig lugn och glad även mellan mina yogastunder, och det känns så skönt....

Det är kanske så här det är när yogan får "work its magic". Att först känns det bara fel, fel, fel, men när processen fått pågå ett tag så får allt en annan dimension. Vad som än har hänt så är jag så glad att jag kommit vidare, än en gång. Tack.

Att andas

I går valde jag att göra min practice tillsammans med min mysoregrupp vilket var en härlig upplevelse. Tänk att jag har kunnat guida dem till att själva kunna andas och yoga utan ledning - fantastiskt. Mitt flow från i måndags höll i sig och det kändes som om jag flöt ovanpå gruppens andning. Nästa gång blir det klassisk Mysore, men jag tror känslan från igår kommer förhöja även nästa tisdagsträning. Att de faktiskt förstår att de kan yoga. Själva.