Yogan lyser med sin frånvaro förutom några lugna nybörjarpass tillsammans med maken :) Den är heller inte så saknad utan livet känns helt fantastiskt även utan den just nu. Jag älskar den här tiden på året med alla avslutningar, tända ljus, pyssel och hemmamys. Att snön sedan har gjort hela landskapet magiskt vackert gör att jag nästan måste nypa mig i armen för känna att det är på riktigt. Får man ha det så här bra utan att ha dåligt samvete? Ja, jag tror att man får det och jag tror att det är fler än jag som känner likadant.
För att återkomma till yogan så kom jag idag på varför jag är så lugn inför mitt uppehåll. Det är för att jag för första gången i mitt liv har hittat en "träningsform" som jag vet att jag kommer hålla på med. Träningsform låter ju lite märkligt nu, men det var ju faktiskt därför som jag en gång började yoga - för den fysiska träningen, den mentala biten har kommit på köpet. Tidigare har jag påbörjat många olika typer av fysiska aktiviteter men aldrig orkat hålla i längre en ett par, tre månader som mest. Men nu vet jag att yogan kommer vara med mig hela livet, olika mycket i olika perioder. Ibland inte alls men oftast flera gånger i veckan. Och den vetskapen är så vilsam. Och jag vet att i mellandagarna finns många tillfällen för mig på mattan med mina ljuslyktor. Då kan man verkligen tala om julefrid...
Så känner också jag. Vila i vetskapen att yogan alltid finns kvar. Oavsett. Sen gör små avbrott varken till eller från, yogan är ändå där. Julefrid till dej!
SvaraRadera