tisdag 24 februari 2009

Min egen yogagrup

På tisdagkvällar har jag glädjen att få leda en egen grupp i Poweryoga här på landet. Det är en fantastisk uppslutning: För tredje terminen i rad så har jag ca 20 deltagare varje vecka. Smickrande, utvecklande och vansinnigt roligt. Innan jag drog igång var jag lite orolig att jag med min i sammanhanget mycket ringa kunskap och erfarenhet av yoga skulle kunna ta det ansvar det innebär att guida andra. Men det har faktiskt gått mycket bra! Jag är noga med att betona respekten för den egna kroppen och sinnet och väljer konsekvent bort asanas där jag känner att det finns en något ökad skaderisk. Summa sumarum så här långt så har det gått bra och jag längtar efter att åka dit i kväll!

söndag 22 februari 2009

Yogabloggar

Jag känner mig inspirerad att skriva efter att ha läst flera härliga yogabloggar och fått nya infallsvinklar på både yogan och livet i övrigt. I morgon är det återigen dags att åka iväg och yoga i klass. En gång i veckan är det och i början tyckte jag inte att jag kunde åka så många mil varje vecka och tänkte att jag kan åka varannan vecka. Men efter att ha yogat mer eller mindre på egen hand med hjälp av böcker, DVD (tack Viveka Blom Nygren och Karin Björkegren :-) och enstaka kurser, så är det helt fantastiskt att få vägledning i klass. Så jag åker med glädje iväg varje måndag!

Förra helgen var jag på fortsättningskurs på Atmajyoti och blev glad över att upptäcka att jag utvecklats så mycket sen jag var där senast. Kroppen kändes starkare varje dag och det var inga problem att åka iväg på min måndagskurs trots att jag tränat relativt hårt tre dagar i rad innan. På något vis börjar yogan landa bättre i kroppen. Jag har backat i min iver att komma vidare rent fysiskt och har mer respekt för min kropp och min dagsform. Trist bara att den insikten skulle komma efter att jag pajat vänster knä, men det är väl så det fungerar: När livet vill dig något så knackar det dig först diskret på axeln och lyssnar man inte då så fortsätter det envetet att knacka kraftigare och oftare. Låter man då fortfarande bli att lyssna så kanske det sabbar ett knä för dig - och då kanske man lyssnar...!

Namaste, J

måndag 2 februari 2009

Söndagsyoga

Körde ett skönt pass ashtanga igår kväll med mina två grannar. Jag har tidigare haft känslan att jag inte vill köra flera dagar i rad, men nu har jag kommit på att det är precis det jag ska göra. Kroppen är fortfarande ganska utstretchad och sinnet är inställd på arbete. Därför känns det skönt att jag ska köra ikväll igen.

När jag läser det jag skriver här så blir jag lite förbluffad över att jag - som aldrig varit speciellt förtjust i att bli svettig - har fastnat så totalt för den här väldigt fysiska formen av yoga. Men det är faktiskt lite häftigt att se hur både kroppen ändrar sig och hur tanken långsamt förändras. Jag känner mig helt enkelt lite vackrare på både in- och utsidan och även lite lugnare och klokare. Känns bra.

söndag 1 februari 2009

Att skriva

Tänk att det ska vara så svårt att göra något som är så roligt. Varför skriver jag inte mer? Det är ju inte det att jag inte har något att säga, men jag censurerar mig själv oavbrutet. "Nä, det här vill nog ingen läsa", "det här låter ju inte riktigt klokt", "kan jag stå för det här om fem år" etc etc i all evinnerlighet. Därför har jag startat den här bloggen. För det första så är det förmodligen ingen som läser detta ändå och dessutom måste jag ju någon gång börja skriva. Basta.

En något nedstämt första inlägg

Jag hälsar dig hjärtligt välkommen till min blogg och kastar mig rakt in i verkligheten utan vidare krusiduller.

Den här dagen har bjudit på både stort och smått. Jag fick i förmiddags veta att en god vän till min pappa gått bort efter en lång tid i sjuksängen. Det känns kluvet - jag har själv inte träffat honom på länge, men det är min fars bästa vän och han var gudfar åt min lillebror. Han själv har det nog mycket bättre nu. Så många år av sjukdom, ibland bättre men på slutet bara sämre. Slangar och sjukhusvistelser. Oro, smärta och ledsenhet. Jag kan bara tro att det är bättre nu. Hur det är för hans fru och son kan jag däremot inte föreställa mig.

Det som får räknas till det lilla är väl att dotterns vattkoppor börjar avta och att sonen idag har fått sina första prickar. Ytterligare en vecka hemma från dagis alltså, men en dag som denna känns det faktiskt bara mysigt. Att få ha dem nära.

God natt