Yoga och hästar

Decennie-premiär för shalaträningen i måndags kväll med sköna korrigeringar och fördjupningar. Jag tror att jul-ledigheten har gjort min kropp gott. Jag har en tendens att ta i lite för mycket och då förorsaka min stackars lekamen en del små blessyrer, men nu har de läkt ut och kroppen känns hel och förvånansvärt mjuk! Min teori runt detta är att i och med att jag gärna faller in i mycket "power" när jag yogar så blir musklerna mer starka än mjuka. När jag då vilar så försvinner styrkan till viss del så att mjukheten får större utrymme. Typ. Helt ovetenskapligt och förmodligen inte alls sant, men det är i alla fall så det känns.

Jag gjorde serien fram till Baddha Konasana och det gick lättare än väntat. Jag märker till min förvåning att jag har huvudet i mattan i Prasarita C och känner att jag blir korrigerad djupare i den än tidigare. Kurmasana och Supta Kurmasana kändes också väldigt... hmm.... behagliga! (Ett ord jag tidigare inte trodde jag skulle använda om dessa asanas) Jag känner att jag inte är lika stängd i bröstet och att jag mycket lättare kan vila huvudet i golvet, även om det är bit kvar tills hakan nuddar mattan. Jag binder inte i Supta, men jag nuddar i alla fall fingertopparna nu, det gjorde jag inte i höstas.

Jag har ju ridit mycket under många år och det jag upplevde på mattan i måndags har jag upplevt många gånger i augusti när hästen tas hem från betet. Ganska bukig, lätt muskelfattig och hopplöst oryktad... Men ändå arbetsvillig, mjuk och klarar helt plötsligt svåra saker som vi tragglade innan sommaren utan större resultat. Och när några veckor gått, buken är borttränad och pälsen ryktad så är pållen plötsligt betydligt bättre än innan betet. Jag har alltid tyckt att det är lite magiskt, men så märker jag att det kanske även gäller mig själv! Så nu ser jag med spänning fram emot första veckan efter semestern... :-)

Tack och god natt!